Den 3 januari 2008...


Respektera att alla bilderna tillhör den här sidan och ska stanna kvar här.

ringde pappa mig och sa att dom åkte in till Danderyds sjukhus för att mamma hade så ont i benet.
Mamma fick stanna kvar ett par dagar på sjukhuset då det visade sig att hon hade proppar i vänster benet. Sen fick hon åka hem med mediciner som pappa hjälpte henne att ge. Remiss skickades också till Karolinska för att göra en tjärlröntgen på propparna.

Några dagar senare körde pappa och Erik in henne igen då benet svullnat ännu mera. Då hamnade hon på Karolinska istället. Där började dom göra en större utredning på vad som var fel. Den 16 januari på morgonen fick jag höra att det var "förändringar i ena lungan". Mina tankar gick direkt till att det var cancer då mamma rökte ganska mycket. På kvällen åkte jag till KS för att hälsa på. När jag kom dit kom Erik fram till mig och ville prata i enrum. Han sa då att det var cancer!!!! Usch vad hemskt det var att verkligen få höra dom orden. Fast jag själv haft dom tankarna redan under dan så vill man ju inte höra det. Det blir så otroligt definitivt då. Så här såg hennes ben ut när jag kom in:


Efter några dagar fick mamma komma hem med "sjukvård i hemmet" men de skickade in mamma till Löwenströmska sjukhuset efter bara några dar då de tyckte att hon var sämre i benet igen.

Där blev mamma sen kvar. Vad som hände sen var att jag på måndagen den 11 februari följde med mamma till Huddinge sjukhus när hon skulle göra kärlröntgen för att se var propparna satt. Det gick jätte bra. Mamma var jätte pigg och dom hittade propparna. Det var 3 st som fanns i benet. Innan vi skildes på sjukhuset så hade vi en trevlig pratstund och pratade om allt möjligt trevligt.

Dagen efter var jag och jobbade och skulle gå hem vid 17-tiden. Jag hann ut utanför jobbet och då ringer pappa och säger att jag måste komma till sjukhuset för mamma håller på att dö?!?!?! Jag fattade ingenting. Slängde mig i en taxi utanför centralen och åkte ut till Väsby. Ringde Perre på vägen och berättade hur det var. Och även till min moster Lena. Jag lovade henne att jag skulle ringa när jag kom fram så hon fick veta hur allvarligt det verkligen var eller om det kanske var falskt alarm.

När jag kom in på mammas rum var pappa och Erik där och även läkaren och en sjuksköterska. Jag frågade läkaren hur allvarligt det var och hon behövde inte säga orden utan det räckte med att se henne i ögen för att förstå att det var slut nu...

Mamma var vaken och pratade jätte bra. Jag har nog inte hört henne prata så bra sen hon fick sin afasi. Hon blev så glad när hon såg mig och sa att hon älskade mig jätte mycket. Hon pratade på om allt möjligt en stund och sen helt plötsligt säger hon "nä nu ska jag sova, godnatt på er allihopa". Det var precis som om hon sa hej då i det ögonblicket. Det var också det sista hon sa. Hon fick en massa morfin precis då av läkaren så hon blev lugn och inte skulle ha ont. Sen somnade hon. Vi satt sen i 2 dygn och vakade vid sängen. Det enda som hördes ibland var hennes "snarkningar". Men vi hade ingen mera kontakt med henne.

Torsdagen den 14 februari 2008 kl. 9.55


På torsdagen började hon röra på sig väldigt mycket så vi tillkallade läkaren. Då fick hon större dos morfin och dom bytte ut smärtplåstret som inte hjälpte längre. Jag åkte hem vid halv 7-tiden på torsdagen. Satt sen i soffan tillsammans med Perre och bara försökte slappna av. Det är otroligt ansträngande och jobbigt att sitta och vaka. Vid 20 i 10-tiden låg jag och halvslumrade och tyckte att jag helt plötsligt hörde mammas snarkningar. Tänkte att nu inbillar jag mig lite väl mycket.... 10 min senare ringer Erik och säger att mamma har dött!!! Jag började gråta jätte mycket och Malin som fortfarande var vaken förstod vad det var. Perre fick trösta henne, jag klarade inte det just då. Att det kan göra så ont i ett hjärta!!! Jag fattar inte det. Efter ca 20 min ringde jag till sjukhuset och frågade om jag kunde få komma på fredagen och säga hejdå istället. Kände att jag inte orkade åka in på kvällen. Det var inga problem.

På morgonen berättade vi för Frida vad som hänt och sa att vi skulle åka ut och säga hejdå. Jag ville gärna ha dom med mig när vi åkte dit men dom fick välja själva om dom ville följa med in och säga hejdå eller inte. Man kan inte tvinga nån att gå in till en död person. Vi hade förklarat för dom att det enda som skillde på mormor nu mot när dom träffade henne sist var att hon var kall om dom skulle klappa på henne.

När vi kom fram till sjukhuset (efter att vi hämtat upp pappa och Erik som också ville följa med en sista gång) letade jag reda på läkaren. Hon och en sköterska följde med oss till mammas rum. Läkaren tog Malin och Frida i varsin hand och visade dom sakta in i rummet. Hon stannade till i dörren så att dom fick vänja sig vid att se mormor ligga där och pratade med dom. Jag trodde faktiskt inte att dom skulle vilja följa med in med det gjorde dom. Malin ville inte gå ända fram, Frida gjorde det däremot. Hon även pussade mormor på kinden.

Jag gick in och satte mig bredvid mamma och grät lite mera. Hon var så fin där hon låg. Det såg precis ut som om hon låg och sov. Det såg så rofyllt ut och det var så skönt att se att hon inte hade ont längre. Och det var även faktiskt skönt att veta att hon inte behövde lida länge. För även om jag saknar henne massvis så vill man aldrig att nån ska behöva lida.

Ha det så bra mamma! Vi ses i Nangijala som barna säger.