Fotografen,
Possessionaten och Bergsmannen Carl Gustafsson
Skrivet
av: Helén Hedlundh Håkansson
(min
mammas tremänning)
------------------------------------------------------------------------------------------
- Elisa’pet! Det rrringer! -
- Elisa’pet! Det rrringer! -
Gamle
possessionaten sitter som vanligt skönt tillbakalutad i sin länstol. Då och då
stoppar han en söt karamell i munnen och suger ljudligt i sig sötsaken.
Han
förefaller vara helt borta från denna världen. Emellanåt störs han av den sist
tillkomna moderniteten i den vackra gamla bergsmansgården Gusselborg,
telefonen.
- Elisa’pet! Det rrringer! – ropar
han så att det ekar genom salarna, för att göra sin hustru uppmärksam på
oväsendet, som hon också skyndar sig att göra slut på.
Gamle
brukspatronen, Carl Gustafsson har ett långt och händelserikt liv bakom sig men
på gamla dagar har han helt kopplat bort omvärlden och lever i sina minnen. Den
28 oktober 1916 blev han omyndigförklarad på grund av sin demenssjukdom.
Så här berättade min
mamma Wera om ett av sina minnen av farfar Carl.
Carl
lämnar tryggheten i föräldrahemmet och börjar sitt första arbete utanför
hemmet.
Carl
Gustafsson växte upp på Storegård i Esbjörntorp som
ligger i Bergs församling i Västergötland. Han var yngsta barnet, född den 2
juli 1837, till Gustaf Jansson och Catharina Jönsdotter, som var bönder på Storegård. Carl hade tre bröder, Johannes, Anders och Jan
Gustaf samt en syster Brita Stina. Fadern var sexman, men trots detta var han
analfabet och kunde således inte läsa och skriva.
På våren
1859, när Carl var 22 år gammal, åkte han till Töreboda, där man höll på att
bygga järnvägen mellan Göteborg och Stockholm. Järnvägsbygget låg nästan helt
nere under vintertid men under sommarmånaderna var det i full gång. Carl fick
arbete som förrådsföreståndare vid järnvägsbygget. Det innebar att han hade
ansvar för allt material som användes vid järnvägsbygget, såsom övervakning och
utlämning av materialet.
Carl har
skrivit ett antal brev till sin storebror Johannes, som 1847 flyttade till Thorsgården i Bankälla, som ligger i Väring. Detta var
moderns föräldrahem.
En stor del av
dessa brev har bevarats och därför har man kunnat få en liten uppfattning om
hur livet tedde sig för Carl under senare delen av 1800-talet.
Magasinsbyggnad
på stationsområdet i
Töreboda. Foto: Hans Follin 2006
Den 28
oktober 1859 skriver Carl till Johannes att han inte kunde komma till Bankälla
på söndagen som de hade bestämt, eftersom han fått besked om att han måste
sluta sitt arbete som magasinsföreståndare i Töreboda. Arbetet var slut där.
Den aktuella söndagen måste han lämna över förrådet till en äldre man, som hade
många år i tjänsten. Den äldre mannen fick överta arbetet mot att han åtog sig
snöskottningen i området under vintern.
Detta gjorde
Carl oerhört generad och han var rädd att man skulle börja tala illa om honom
och tro att han fått sparken för att han hade misskött sig, att man inte
förstod, att han måste sluta därför att det snart var vinter. Carl var mycket
noga med att be Johannes om, att han skulle tala om för syskonen och
föräldrarna, att han skulle komma hem till vintern därför att arbetet var slut
i Töreboda och att det var viktigt, att Johannes berättade att Carl hade fått
de allra bästa vitsord och alls inga anmärkningar. Carl ville också att
Johannes skulle berätta, att om Carl önskade så kunde han få ett liknande
arbete när det blev vår.
Töreboda
järnvägsstation, foto Hans Follin 2006
”Sveriges första statsbanor
Påtryckningar från skånska intressenter gjorde att de västra och södra
stambanorna påbörjades samtidigt. Banornas första delar, Göteborg-Jonsered
respektive Malmö-Lund, invigdes dessutom för säkerhets skull samtidigt - den 2
december 1856.
Vad beträffar Västra stambanans vidare framväxt stod den klar mellan Göteborg
och Töreboda år 1859. Året därpå invigdes den första delsträckan söderut från
Stockholm till Södertälje. Den sista etappen blev den mellan Hallsberg och Sparreholm. Under många festligheter kunde så hela
stambanan invigas i november 1862. Resan mellan Göteborg och Stockholm tog 14
timmar.
I järnvägens barndom i Sverige dominerade engelskbyggda ånglok. Den första
generationens lok på stambanorna representeras än idag av SJ lok 3 "Prins
August" byggt av Beyer, Peacock & Co i
Manchester år 1856. Det gick i trafik till 1905 och har bevarats vid Sveriges
Järnvägsmuseum. Över slätten närmar sig kanalen Töreboda samhälle.
Här möts "Sveriges blå band" och "Sveriges svarta band",
det vill säga kanalen och järnvägen.
Knutpunkten har ansetts som symbol för 1800-talets väldiga tillväxt på
transportområdet. I anslutning till kanalens kajer finns järnvägsspår
framdragna. Längs kanalen och järnvägen ligger industrier och stora magasin,
tillkomna tack vare det fördelaktiga kommunikationerna.
Kring den här knutpunkten har samhället utvecklats och fått en betydande
storlek.
Men främst kan Töreboda tacka järnvägen för sin expansion. Den välbevarade
järnvägstationen från 1862 är statligt
byggnadsminne.”
Den 1 april
1860 hade Carl återvänt till Töreboda. Han visste inte vad han skulle göra där.
Han hade erbjudits att fortsätta sitt arbete som materialförvaltare, men ansåg
att det skulle bli ett väldigt tufft arbete. Han skulle faktiskt få arbeta
dygnet runt och knappt få tid till att äta. Han ville åka längre upp i landet.
Interiör
från Töreboda station Foto Hans Follin 2006
Vy
från Töreboda, lägg märke till järnvägsspåret längs kanalen. Foto Hans Follin
2006
I mitten på
juni månad 1860 reste Carl med Diligensen till Örebro. Han hade sällskap med
flera personer under resans första del. Under senare delen var det bara Carl
och baron Hammilton. Carl tyckte att baronen var en
trevlig och språksam herre. De hade pratat hela vägen tills baronen steg av
Diligensen vid Walatorp. Carl blev ensam i vagnen och
la sig på sätena och sov resten av resan genom Närke tills han var framme vid
Örebro hotell. Då var klockan fem på morgonen.
Carl var en
man med bestämda åsikter och han krävde också att familjen ställde upp för
honom. Han bad Johannes att ta kontakt med skräddaren, som hade sytt hans
kläder, och tala om att han var mycket nöjd med dem. Johannes skulle också be
skräddaren att skynda på med att sy de västar och skjortor,
som han tagit mått på. Han önskade att kläderna skulle bli klara så
snabbt som möjligt, och priset fick bli vad som helst. Det viktiga var att det
var god kvalitet och att de var moderna. Kläderna skulle sedan skickas till
Töreboda för vidare befordran antingen med paketposten eller med diligensen.
Han måste kassera många av sina gamla klädesplagg. De dög inte i Örebro. Han
hade lämnat två par byxor i Töreboda som de skulle ta hem och sälja för hans
räkning. Hade han fått några brev sedan han rest, skulle dessa skickas som
tjänstebrev till Töreboda för vidare befordran till honom i Örebro.
Carl tyckte
säkert, att han var mycket långt hemifrån. Han började fundera över livet. Han
hade många religiösa tankar och funderade på om att han kanske aldrig skulle få
återse sina föräldrar mer. Ungefär så här uttryckte han detta när han var på
okänd ort i en syndfull värld. Carl tackade sina föräldrar för att de väglett
honom under hans ungdomsår och för alla de tröttsamma steg de hade lagt ner på
hans uppfostran. Han oroade sig för att det kanske skulle bli hans olycka att
han rest hemifrån. Han bad om förlåtelse för att han inte nog hade värderat
föräldrarnas uppoffringar för honom. Han hoppades att han skulle få återse sina
föräldrar i livet. Han sa, att idag lever vi men i morgon kan vi vara borta.
”Jag önskar Er att Er gråa krona som Ni bär på Era huvuden skall ge Er glädje
och fröjd ända ner i gravens sista sköte.” Tänkvärda tankar från en så ung man
långt, långt hemifrån.
Carl ägnade
den första tiden i Örebro till att gå på upptäcktsfärd. Han konstaterade
snabbt, att det fanns gott om nöjen, men han vågade inte gå på
tillställningarna, för han befarade att det skulle bli ganska dyrt. Han tog god
tid på sig för att komma fram till vad han ville arbeta med i Örebro. Han
undersökte var han kunde gå och äta till ett rimligt pris. Myntenheten han
angett är svår att förstå. Han beräknade att maten skulle kosta mellan
Den 24 juni
1860 gifte sig Carls bror Johannes med Fredrika Bohlin från Svenstorp.
Carl var ganska ledsen över att han inte kunde åka till bröllopet och få delta
i familjefesten. Han önskade brudparet lycka och framgång i äktenskapet, och
lovade att tänka på dem hela dagen. Det kändes säkert inte lätt för Carl att
tacka nej till denna familjeangelägenhet. Men han var nu långt borta från sina
närmaste och det gick inte att göra något åt detta. Han längtade efter att få
träffa brudparet och bara kunna tala med dem.
Örebro
Järnvägsstation år 1900, fotograf okänd
Carl hade nu
börjat arbeta som magasinsföreståndare i Örebro. Således en fortsättning på
arbetet han hade haft i Töreboda. Hans adress 1860 var Materialvakten Carl
Gustafsson, Örebro Järnvägsbyrån, Huset nr 32 på norr.
Den 23
november 1861 fick Carl bud om att hans mor Catharina Jönsdotter hade avlidit.
Dödsorsaken uppgavs vara värk. Carl måste nu åka hem på begravning och
beräknade att komma med tåget till Wäring till sin bror Johannes onsdagen den 4
december.
Han
meddelade att han skulle komma med tåget klockan fyra om eftermiddagen och
ville då bli mött på järnvägsstationen. Skulle han inte då vara med tåget hade paketvagnen varit försenad från Töreboda och då skulle han
komma dagen efter. För säkerhets skull uppmanade Carl sin bror, att han skulle
vara beredd på att åka till stationen både den 4 och 5 december. Han bad också
Johannes, att han skulle skicka bud hem till sin far för att höra efter om det
var nattvardsgång i Bergs kyrka söndagen den 8 december. I så fall ville han
delta i nattvardsgången. Carl kunde bara stanna hos familjen några korta dagar
i samband med moderns begravning. Därefter återvände han till Örebro.
På nyåret
skriver han till familjen om saknaden efter modern och han hoppades, att hon
hade ett bra liv i himlen hos Gud. Han hoppades, att alla andra hade det bra.
Han hade själv haft en fin jul med många fester och mycket god mat. Han var
bekymrad över att han måste bjuda tillbaka, och han visste inte hur det skulle
gå till. Troligen skulle han ordna något på sin namnsdag, Carldagen.
Han har nu sällskap med en dam, ”Hanålorre
Elfviksson”, som han beskriver som en intim vän. Hon hade också skrivit hans
senaste brev hem, och då försökte hon härma Carls handstil. Medan hon skrev
detta brev ägnade han sig åt att skriva ett annat brev till sin moster. Vintern
hade kommit till Örebro, det var mycket kallt men ännu ingen snö. Han hade
mycket att göra på arbetet och höll på långt fram på nätterna för att hinna med
allt han måste sköta. De hade haft revision och den hade förlöpt mycket bra.
Carl hade inte begått ett enda fel, vilket gjorde honom glad och lycklig.
På fritiden
tyckte han om att promenera i Örebros parker. Han roade sig med att gå på ”soupeer” hos goda vänner och ibland träffade han bekanta
från hemtrakterna. Tyvärr dog hans tilltänkta fästmö och han var tacksam mot
sin svägerska Fredrika, som hade försökt att finna en annan dam åt Carl.
Det blev
sommar och mycket hett på Örebros gator. Carl fick hemlängtan och han önskade
att han fick tillbringa några dagar på landet för att kunna andas in den friska
luften. Dock trodde han inte att detta skulle kunna ske förrän banan hade
invigts. Carl hade fotograferat sig och skickade två foton på sig, ett avsett
för hans far och ett till Johannes. Det var två olika bilder, så Carl bad
Johannes att först välja det han ville ha och sedan ge det andra åt fadern.
Ramar fick de själva skaffa.
Den 25
september 1862 var Carl inbjuden till ett fantastiskt bröllop i Örebro. Han var
marskalk, en av sex. Tärnorna var underbart söta. Den 26 hölls en bröllopsbal
till vilken cirka hundra personer var inbjudna. Balen varade till klockan tre
på natten och det var en fantasisk upplevelse för
Carl. Så här skriver han:
”Jag har ännu knappast
uti min tid upplevat större nöje? Det var ingen liknelse som på landet. Det
mesta folket första dagen, så var det militärer. Och för att inte tala om dem,
så vill jag nämna om de ”vackra” Brudtärnor, de var bland de mest utsöktaste!
– Och då må ni själv tänka eder, huru älskvärda! Och förekommande män skulle
vara, för att kunna förtjusa dem. Detta består ej uti att vara enfaldig! Utan
där var att föreslå deras skål, tala en mängd granna tal, och på allt sätt
förekommande.”
Carl blev
också bjuden till den mer intima bröllopsfesten, där endast de närmaste var
inbjudna. De var cirka tjugo personer. Han var väldigt smickrad över detta.
Senare blev
han också inbjuden till en bal i Nora hos en av tärnorna.
Carl var
också med om sitt livs första konsert denna höst. Den ägde rum på Stora
hotellet i Örebro. Han var väldigt imponerad över sångerskan vid Etalienska teatern i Paris. Hennes röst var så stark att
han upplevde de tjugo mässingsinstrumenten som ett sorl i bakgrunden. Denna
upplevelse kunde han inte beskriva, den måste upplevas.
Järnvägsbanan
på söder i Örebro invigdes första måndagen i november 1862. Det blev en stor
begivenhet och femhundra personer från Stockholm infann sig. Inträdet kostade
50 Rs för män och 10 Rs för fruntimmer.
Carl
reser till herr Kleffel i Goldberg i Tyskland för att
utbilda sig till fotograf
Carl
stannade kvar i Örebro till den 12 augusti 1863. Då tog hans engagemang med
järnvägsbyggen slut och en ny epok och ett nytt intresse tog vid.
Han skulle
bli fotograf hade han tänkt sig. Det finns ingen antydan om detta i hans brev
till familjen. Plötsligt är han bara på väg. Men Carl var en man som tyckte om
att skriva och han förde ett slags dagbok i ett block vars storlek var 10 x
Det var
verkligen ett stort steg som Carl tog när han gav sig iväg på resan till
Tyskland, Han kunde inte ett enda ord tyska och det måste ha varit väldigt
frustrerande för den unge Carl att inte kunna tala om vad han ville eller
förstå vad människorna omkring honom hade att säga. Han måste ju till och med
förlita sig på omvärlden när det gällde hans pengar. Det var verkligen modigt
att ge sig ut på denna långa resa av en ensam ung man. Jag kan inte nog
förundra mig över att allt tycks ha gått bra. Min första tanke var att Carl var
en mycket naiv ung man som trodde att detta skulle gå enkelt. Men hur som helst
var han nog ganska målmedveten och gav sig i kast med alla svårigheter och
strapatser som han råkade ut för.
Jag är stolt
över att vara ett av hans barnbarnsbarn!
Första
uppslaget på Carls dagboksblock, numera i dåligt skick. Då jag fick denna kopia
förvarades blocket hos Arne Gustafsson i Eksjö.
Carl reste
från Örebro den 12 augusti 1863 till Västergötland och besökte alla sina
släktingar och vänner för att ta ett ömt farväl av dem. Han skulle resa ut i
den stora världen för att utbilda sig till fotograf i Goldberg i Tyskland.
Vid
middagstid den 16 augusti 1863 reste Carl hemifrån och anlände till Göteborg
vid sjutiden på kvällen. Han tog in på hotell Stadt
Hamburg. Han gick ut på promenad i Göteborg och tog sin lilla ”tuting” och åt
middag tillsammans med sitt ”reseombud” Nordgren. Jag tror att Nordgren
fugerade ungefär som våra dagars resebyråer. Han hade ordnat med resan och tog
sig an Carl i Göteborg. Carl återvände sedan till sitt hotellrum för att vila.
Han stördes emellertid av musik från ett närgränsande Schweizeri. Det blev tyst
vid midnatt och Carl kunde sova till klockan åtta på morgonen. Då steg han upp
och drack kaffe och gick till ångbåtarna och löste biljett samt växlade pengar
för resan. Efter detta gick han till Göteborgs museum. Det fanns minst trettio
rum och massor av saker att se på. Carl tyckte detta var mycket intressant.
Efter museibesöket åt han middag och sedan vilade han sig en stund. På
eftermiddagen gick han till Trädgårdsföreningen, vilket var något mycket utöver
vad han hade förväntat sig. Något av det vackraste man kunde få se, tyckte
Carl. På kvällen gick han till teatern och såg en trevlig pjäs som hette ”Till
förmån för Herr Thegerström”.
Karta
över Carls färdväg
Efter
teaterbesöket åt Carl kvällsmat tillsammans Nordgren, som han sedan satt och
pratade med till klockan tolv på natten. Därefter gick Carl och la sig, men
fick bara sova till klockan två, då han väcktes av ett förfärligt oväsen.
”Åkning, klämtning och trumpet”. Elden var lös i stan. Och Carl fick dåligt med
sömn även denna natt. På morgonen väcktes Carl av Nordgren, som var tillsammans
med honom hela dagen. De promenerade omkring i Göteborg och såg på de båda
husen som brunnit ned under natten. I övrigt hände inget nämnvärt.
Klockan halv
elva på kvällen den 19 augusti seglade Carl från Göteborg till Köpenhamn. Till
en början var vädret mycket vackert. Men bara någon timme efter det att båten
lämnat Göteborg blåste det full storm och hela båten översvämmades av vatten.
Klockan nio på morgonen efter avfärden fruktade kaptenen på båten att fartyget
skulle förlisa. Kaptenen vände om och gick tillbaka till Göteborg och låg i
hamnen tills på kvällen. Hela tiden tänkte Carl på att bli vågornas rov. Alla
ombord var mycket sjösjuka och låg i sina hytter och kräktes och ingen förmådde
röra sig. Regnet vräkte ner och allt bagage låg och flöt i vatten. Klockan åtta
morgonen därpå anlände skeppet till Köpenhamn.
Carl tyckte
att Köpenhamn var en mycket vacker stad och stranden utanför likaså. Han tog in
på närmsta hotell och gick sedan på upptäcktsfärd i Köpenhamn. En stad, som han
upplevde som mycket stor och trevlig att gå omkring i. På kvällen var han på
teater Cazina. Han hann också med ett besök på
Tivoli, som han tyckte var mycket vackert. Christiansborgs slott var en
upplevelse på grund av husets storlek. Allt var trevligt och fint i Köpenhamn,
men Carl tyckte att de talade en förfärlig rotvälska. Han kunde inte förstå vad
som sades.
Följande dag
åkte Carl vidare med ångfartyget Najaden till Lübeck förbi Malmö. Han hade en
trevlig resa och det var fint väder hela vägen. Tidigt på morgonen angjorde
fartyget Lübecks hamn. Från Lübeck reste Carl med järnväg och målet var Güstrow. Han fick byta tåg tre gånger efter cirka tio mils
resa per gång. Först var det vägen Lübeck till Hagenow,
från Hagenow till Buzuw och
från Buzuw till Güstrow.
Carl var en
modig man. Han reste på egen hand i ett främmande land och han kunde inte ett
ord tyska. Han satt på tågen med sin biljett i handen och visade den för
konduktören när denne så önskade. I Hagenow skulle
han äta, men ingen förstod vad han sa. Carl fick själv gå och ta för sig vad
han önskade och betala vad som krävdes. På sin resa genom Tyskland satt Carl
och tittade på landskapet. Han tyckte att jorden var mycket bättre skött här än
i Sverige. Varje liten åkerlapp var omgärdad av häckar. Jorden var mer uppodlad
än i Sverige. Städerna han passerade hade ungefär 2000 till 3000 invånare.
Klockan fyra
på eftermiddagen den 23 augusti anlände Carl till Güstrow.
Det återstod nu fyra mil av Carls långa resa. Han måste åka landsvägsskjuts.
Men ingen förstod vad han ville. Till slut var det en man som kunde lite
engelska. Denne man förstod Carl men Carl förstod inte honom. Mannen ordnade
skjuts för Carl, som kostade 20 Silbergroschen. Av
Carl hade någon begärt 4 Preusiska Thaler för resa med omnibuss.
Goldberg var
en ort med 3000- 4000 invånare. Carl inkvarterade sig hos en familj, som inte
heller förstod vad han sa. Han försökte tala om att han var hungrig med hjälp
av gester, och han fick någon slags mat, som han inte visste vad det var. Men
Carl försökte vara glad i alla fall och familjen underhöll honom med musik till
klockan tolv på natten. Då visades han in i ett rum som lystes upp av eldskenet
från en brasa. Han hade inget fönster och kunde varken se sol eller måne. Han
tyckte även att hans sovplats var underlig. Han hade en madrass under sig och
en ovanpå sig. Så skulle hans sovplats se ut även i fortsättningen.
Någon person
från Sverige hade aldrig varit i Goldberg. På kvällen kom flera herrar från
stan för att träffa Carl och lyssna på honom och köpmannen, som förstod Carls
språk. De var förundrade över deras tal och det slutade med att de roade sig
med att spela och sjunga och det blev en mycket trevlig kväll.
Carl
flyttade till fru Sandberg. Där blev han väl omhändertagen, men han kunde inte
tala med henne. Han hade aldrig ätit sådan mat som han blev serverad, men han
tyckte den smakade gott. Carl tyckte att folket verkade vara beskedliga och han
var nog ganska smickrad över att de visade stort intresse för honom.
Carl tyckte
det var besvärligt med pengarna. Man hade olika ”räkning” på dem på olika
platser. Det var tydligen svårt även för tyskarna att förstå sig på pengarnas
värde.
Han började
så småningom förstå lite tyska och livet blev naturligtvis lite lättare. Varje
kväll kom det herrar från Goldberg på besök och de hade mycket trevligt
tillsammans. Carl saknade, att inte kunna tala svenska med någon. I övrigt fann
han sig gott tillrätta.
Tyskarna
drack öl och lite rött vin och rökte cigarrer, så att röken dammade ut på
gatorna. Några kvällar var han bortbjuden och då spelade man och sjöng och
värdfolket försökte på allt sätt se till att man hade det trevligt. Något
slöseri kom inte ifråga för Carls räkning. Vinet tyckte han inte om och öl
drack han inte mycket av. Det var dessa drycker som fanns att tillgå. Han
tyckte att alla var trevliga och vänliga mot honom. Men tyskarna sins emellan kom inte så bra överens.
På morgnarna
steg Carl upp och drack sitt kaffe. Därefter begav han sig till fotografen,
Herr Kleffel. Inte heller denne man förstod honom.
Men i närheten fanns en köpman som förstod och han kom att bli hans ledsagare.
Carl hade således börjat sin kurs hos herr Kleffel
och han tyckte att det gick någorlunda bra. På dagarna arbetade han i
ateljéerna med bilder. Den ena dagen var den andra lik. Någon söndag märktes
inte av. Elever kom och reste nästan varje vecka. Men när någon kund kom till
ateljéerna gick Carl ut för att slippa tala med dem.
Carl,
till höger, fördriver tiden i ateljén i Tyskland med kortspel tillsammans med
en vän. Lägg märke till deras vackra klädsel.
Den 17 - 19
oktober pågick det stora festligheter i många tyska städer. Tyskarna firade
minnet av slaget vid Leipzig den 19 oktober 1813 som de hade vunnit i kriget
mot kejsar Napoleon av Frankrike.
I Goldberg
firades händelsen med musik på alla gator hela dagarna. Söndagen den 18 oktober
var Carl inviterad till supén i vilken 300 män deltog. Varje yrkeskår hade sina
dräkter, De gamla krigarna från 1813 hade hedersplatserna och satt tillsammans
med Borgmästaren och några andra prominenta herrar. Det dracks massor av skålar
och det hölls också massor av tal. Man åt som vanligt men drack mycket mer än
brukligt. Det gick åt en till två helbuteljer per man av olika sorters vin.
Vinet kostade omkring 3 Rs per butelj. Själv drack Carl bara två glas. Han var
ju ingen vinälskare. Han tyckte det var beskt och surt. Alla var fulla och
skrek och sjöng om vartannat, så musiken drunknade i allt oväsendet. När alla
hade ätit togs borden bort och alla Goldbergs tjänsteflickor kom till platsen
för att dansa. Många hade hattar och mössor på sig både vid måltiden och under
dansen. Carl dansade tre danser och vid ett-tiden
gick han hem och la sig.
Balen som
ägde rum den 19 oktober var för stans förnämsta personer och till den blev Carl
inviterad av Direktionen. Den började klockan sex på eftermiddagen och pågick
till klockan fem på morgonen. Det var 400 till 500 personer inbjudna och Carl
hade det angenämt och trevligt. Han tyckte säkert det var väldigt smickrande
för honom att vara inbjuden till denna bal. De förnämsta gästerna lämnade
festligheter kring klockan två på natten och därefter blev det mer uppsluppet.
Carl dansade hela natten och han tyckte att damerna var mycket duktiga dansare.
Första dansen bjöd han upp fröken Born, som var balens drottning och en av
borgmästarens döttrar. De kunde prata med varandra och hon förstod Carl mycket
bra. Fröken Elis var också en trevlig danspartner, som förstod vad Carl sa.
Efter första halvtimman på balen kände alla herrarna honom och han
presenterades för deras damer.
Carl
upplevde denna bal på ett så positivt sätt att han inte kunde finna ord att
beskriva sina upplevelser. Det fanns så många unga vackra damer, så att i
Sverige hade ännu inte så många varit på en bal på en och samma gång.
Musikanterna var fjorton stycken. Lokalen var dekorerad med girlanger och
mycket annat. Alla var välklädda. Man roade sig med många olika danser och
lekar hela tiden. Det förekom ingen rangskillnad och det var bara fantastiskt
roligt att få delta. Det blev fri dans, vilket innebar att damerna skulle bjuda
upp herrarna. Carl blev uppbjuden av fröken Elis och då kom en annan dam och
bad honom dansa med henne. Då var han illa ute för han visste inte hur han
skulle bete sig. Fröken Elis sa åt honom att dansa en dans och sedan ställa sig
bland de andra herrarna mitt på golvet, vilket han gjorde. Carl kom på att han
blivit lurad, för när han dansat en dans med en dam kom genast en annan dam och
bjöd upp honom. När detta skett åtta gånger trodde han att han skulle svimma av
trötthet. Han måste gå ifrån sin dam och gå ut. Eftersom han var främling ville
alla dansa med honom och det fanns dubbelt så många damer som herrar. Balen var
verkligen en upplevelse för Carl och han önskade det skulle vara en bal varje
vecka trots att han hade dansat så han hade ont i benen en hel vecka efteråt.
En söndag
åkte Carl tillsammans två andra herrar till ett kloster där det fanns 32
nunnor. De fick se deras kyrka och bönehus, trädgård och mycket annat. Klostret
var väldigt stort och omgivningarna därtill, nästan som en medelstor stad i
Sverige.
Den femte
december åkte Carl från Goldberg. Den kvällen kom många av hans nyvunna vänner
för att ta farväl av honom. De underhöll honom på alla sätt och skrev verser åt
honom och önskade honom lycka och framgång som fotograf och önskade honom
välkommen till ett annat år. Carl hälsade också på hos några vänner för att ta
avsked och blev rikligt trakterad med mat och dryck. Han reste klockan tio på
kvällen med Postskjutsen och vännerna följde honom dit. Postskjutsen höll inte
på att komma iväg för det var så många som skulle säga adjö till honom.
Resan till
Hamburg, dit han anlände den 6 december, gick utan några strapatser. Han tog en
droska till Altona och hotell Eche.
Där stannade han till tisdag kväll, då han åkte med båt vid halvsjutiden på
kvällen till Köpenhamn.
Dessförinnan
gjorde Carl Hamburg. Det fanns mycket att uppleva i denna stora stad. Han
berättade att har man inte varit i Hamburg då vet man inte vad nöje är. Carl
hade sällskap med en fotograf i Hamburg, som följde med honom över allt.
Emellanåt var de några personer till på Carls upptäcktsfärd genom Hamburg.
Resan till
Köpenhamn avlöpte utan problem och han var framme klockan elva på förmid-dagen på onsdagen. Väl framme begav sig Carl till Tullboden för att kvittera ut sitt bagage och därefter tog
han in på samma hotell, som han hade bott på då han reste till Tyskland. Han
kunde inte få någon båtresa till Göteborg förrän på lördagsmorgonen klockan
sju. Därför hann han med att göra nya upptäcktsfärder i Köpenhamn. Det fanns
mycket märkvärdiga saker för honom att se på och han undrade, vad de svenska
städerna kunde ha att erbjuda i jämförelse med Hamburg och Köpenhamn. Han
tyckte att mycket av det han såg inte gick att beskriva för det var så
annorlunda för honom.
Resan mellan
Köpenhamn och Göteborg var åter strapatsrik. Det tog fyra dagar för honom att
komma till Göteborg på grund av storm och dimma. De låg för ankar i Varberg en
natt och klockan två på tisdagens eftermiddag anlöpte fartyget Göteborg. Men
det tog hela tre dagar för Carl att få ut sitt bagage. Först på fredagen den 20
december 1863 klockan fyra på eftermiddagen kom Carl välbehållen till Väring
till sin bror Johannes. Resan hem från Goldberg tog alltså fjorton dagar.
Carl hade
gjort en noggrann bokföring över alla utgifter som han hade haft under sin resa
och utbildningstid i Tyskland. Han har dock inte på alla sätt varit tydlig om
vilken myntenhet han uppgivit. Men något måste man ju gissa sig till. Man kan
nog konstatera att det var ganska många pengar för en
så ung man, som Carl var vid denna tid.
|
Utdrag ur ”Memorandum Bok” |
|
|
Biljett vid Wäring |
3,72 |
|
Göteborg (3 Toddar) |
1,21 |
|
75 Thaler,
Preusisk |
204,00 |
|
Middag uti Göteborg |
0,40 |
|
Biljett till Köpenhamn |
12,00 |
|
”
” museum |
0,50 |
|
The och qvällsvard |
1,00 |
|
Middag d: 19de |
0,40 |
|
Rakning, kaffe och Tidning |
1,00 |
|
Logis för 2 dagar |
2,75 |
|
Drickspenningar |
1,25 |
|
Åtgått till Köpenhamn |
2,75 |
|
Bärarpenningar uti d: o |
0,75 |
|
1 Biff uti Köpenhamn |
0,55 |
|
Åtgått uti sällskap |
1,50 |
|
På Theatern
(Cazina) |
1,00 |
|
Logis i Köpenhamn |
2,00 |
|
Biljett till Lübeck |
12,00 |
|
Betalt fritt ombord |
3,67 |
|
Bärarpenningar Thaler |
-7 sk |
|
Biljett till Güstrow |
2-27 ½ |
|
Åtgått Bantåg |
10 G |
|
Skjuts till Goldberg |
20 G |
|
För 2 bref
till Schweden |
18 sk |
|
Åtgått uti sällskap |
12 sk |
|
Betals hos Slijfs |
48 sk |
|
1 Rock köpt |
6,16 Thaler |
|
Åtgått uti sällskap |
26 sk |
|
d:o |
22 |
|
d:o |
10 |
|
d:o |
20 |
|
Betalt Kleffel |
300. Rs Svensk |
|
D:o dräng med |
2 Thaler |
|
köpt Tyger |
2 |
|
för spisning |
30 ” |
|
i sällskap |
36 sk |
|
Resa till Hamburg |
3-40 sk |
Det är en ganska
intressant beskrivning av resan men det hade varit roligt att få lite mer
konkreta upplysningar om hur han tillgodogjorde sig undervisningen i
fotoateljén. Man kan i varje fall konstatera, att han lärt sig en hel del av
herr Kleffel i Goldberg. Det bevisar inte minst det
faktum, att så många fotografier finns bevarade i gott skick ännu idag.
Jag har
forskat lite i fotografins historia för att få en uppfattning om hur långt man
kommit vid den här tidpunkten då Carl utbildade sig till fotograf. Att
fotografera är en mycket gammal företeelse, men att kunna bevara fotona till
eftervärlden var något helt nytt. Nedan följer bl a
ett utdrag ur ”Fotografins historia” sammanställd av Per-Anders Westman i
Vännäs:
”Som assistent till Pierre
Prévost utförde Daguerre teaterkulisser och panoramavyer i Paris 1807-1818.
Den häpnadsväckande realismen i Daguerres
scener gjorde honom snabbt berömd och mängder med uppdrag strömmade in. 1822
gjorde han succé med sitt skådespel Diorama,
en serie landskapsscener där realistisk eld och
verklighetstrogna spöken avlöste varandra, effekter som byggde på invecklade
system med transparenta, skickligt ljussatta målningar. För att snabbt producera dessa avancerade kulisser använde Daguerre camera obscura, en föregångare till kameran och han lyckades för första gången fixera
en bild från en camera obscura
1824.
Genom sitt intresse för camera obscuran kom Daguerre i kontakt med Nicéphore Niepce och dennes experiment med asfalt som
fotoemulsion, och de båda inledde ett samarbete 1829. Daguerre
började experimentera med olika metallfilmer och omkring 1831 lyckades han,
möjligen av en slump, framställa ett tunt skikt av ljuskänsligt silverjodid (fr. "iodure d'argent").
Denna emulsion förkortade avsevärt exponeringstiden som med Niepces
metod omfattat flera timmar. Det var dock först 1837 som Daguerre
även upptäckte att emulsionen gick att permanent fixera med vanligt salt och Daguerre hade därmed även uppfunnit fixativet. Han döpte
sin nya uppfinning till daguerrotypi.
Den 7 januari 1839 kunde Daguerre, genom François Arago,
presentera uppfinningen inför Franska vetenskapsakademin. Uppfinningen blev
omedelbart en världsnyhet och 15 juni 1839 dekorerades Daguerre
med Hederslegionen. 19 augusti samma år deklarerade den
franska regeringen vid en offentlig ceremoni uppfinningen som var mans egendom,
"en gåva till den fria världen".
Fotografins officiella födelsedag.
Daguerres upptäckt kungjordes den 7 januari 1839 men
detaljer om denna första praktiska fotometod avslöjades inte förrän den 19
augusti 1839, vid ett möte med vetenskaps- och konstakademierna i Institut de france. Denna dag räknas därför som fotografins officiella
födelsedag. Daguerratypien fick omedelbart en väldig
spridning. Daguerra hade författat en handbok och
till julen 1839 kom den ut i svensk översättning. ”Daguerreotypen,’ teoretisk
och praktiskt beskriven’, utgiven av bokhandlare Adolf Bonnier. Tre veckor
efter det att uppfinningen presenterats i Paris kunde det ’Åttonde Dagligt
Allehanda berätta om en af de viktigaste och mest förvånande kemisk-optiska
uppfinningar inom den sköna konstens område som utmärkt detta århundrade’.
Djävulens uppfinning
menade kritikerna och porträttmålarna såg sitt levebröd försvinna. Andra
upptäckte snabbt möjligheterna med den nya porträtteringskonsten.”
Gelatinbestrukna torrplåten.
Tanken att tillreda en
emulsion, bestående av silversalter (bromsilver) i en gelatinlösning, sprida
den över en plåt och sedan låta den torka väcktes i september 1871 av Londonläkaren Richard Leach
Maddox (1816-1902)
Idén vidareutvecklades
och förbättrades, i synnerhet av den engelske amatörfotografen Charles Bennett.
Den nya metoden lämpade sig utmärkt för masstillverkning av plåtar, och från
och med år 1878 växte det upp en
rad firmor, bl.a Wratten
& Wainwright, i England, vilka tillhandahöll de nya torrplåtarna åt den
växande skara fotografer, som ville använda denna mycket enklare metod. Den
gelatinbestrukna torrplåten kunde exponeras på 1/25 sekund eller snabbare utan
särskild behandling, och den möjliggjorde handkamerans debut på 1880-talet. I
och med den gelatinbestrukna torrplåten kom i bruk blev både våt- och
torrkollodiumplåtarna föråldrade.
Visitkortsfotografering
Den verkligt stora
ruschen hos porträttfotograferna började på 1860-talet. En fransk fotograf,
André Adolphe Disdéri (1819-1890), började
massproducera porträtt i visitkortsformat. Detta standardiserade format på
6,5x10 cm blev snabbt populärt.
Det blev nu möjligt att
samtidigt få många små bilder på den stora plåten. En kamera med fyra objektiv
gav fyra små bilder på ena halvan av ett negativ. Genom en flyttbar kassett
upprepades samma sak på plåtens andra halva. Resultatet blev 8 negativ som kontaktkopierades,
klipptes isär och monterades på kartong, med en, ofta vacker, baksida med
fotografens namn. Kopieringsarbetet blev enklare och snabbare. Detta gjorde,
att priserna på bilderna sjönk och fler människor hade råd, att gå till
fotografen. Ofta såldes visitkorten i hel- eller halvdussin, och man bytte till
sig bilder på släkt och vänner. Bilderna sattes in i standardiserade album med
fickor.
Under 1860-talet
visades personerna i helfigur medan visitkorten under 1870-talet i stället
dominerades av bröstbilden.”
Vad Carl gjorde
den närmaste tiden efter hemkomsten från Tyskland ligger i dunkel men 1865
öppnade han en fotoateljé på Norra Torgsgatan i Lindesberg. Han hade bara öppet
några timmar varje dag. Carl skriver
inte någonting om sin fotoateljé eller om sitt arbete som fotograf i sina brev.
Kanske tyckte släkt och vänner att detta var för modernt och till vilken nytta?
Karta
över Lindesberg. O = Norra Torgsgatan
Bilden
på Gustaf Jansson, Carls far, är tagen av fotografen Carl i hans ateljé.
Typiskt för Carls personfotografier är att alla sitter vid det utsirade bordet
och stöder vänsterarmen på detta.
Vy
med Linde kyrka tagen av Carl omkring år1865
Carl
annonserade i pressen i Örebro om att han hade öppnat en fotoateljé i
Lindesberg. Han hade också en annons i lokalpressen i vilken han sökte efter en
elev, som skulle hjälpa honom i ateljén. Kanske hade han blivit för ”fin i
kanten” för att engagera sig i elevansökningarna, därför i annonsen står det
att upplysningar lämnades av banmästare Johan Tysk i Wäring.
Så här lyder
texten:
Lindesbergs
annonsavdelning. Fotografisk Ateljé.
Undertecknad, som i Tyskland genomgått praktisk lärokurs uti allt vad fotografi
hörer, har nu i Lindesberg öppnat Ateljé och
fotograferar alla dagar från kl 10 fm till 2 em.
Porträtt kan fås i olika storlekar i ram på glas, monumt
och papper ifrån 3 rdl till högre priser per st.
Bilder per bunt 8 rdr; per 100 kort 50 rdr. Vyer, monuma, sterotop och transparentbilder kunna även erhållas. Inga
mindre inkade porträtter
komma att utlämnas. För ändamålet finns byggd ateljé, som alltid hålles varm. I
januari
Bilder som
såldes per bunt om
Under ”Diverse En fotograf,
som lärt i Tyskland önskar sig en elev, en yngling om 16 eller 18 år, vilken
har fallenhet för yrket och därjämte kan förete betyg om ett stadgat
uppförande. Lärotiden beräknas till trenne år, varunder eleven erhåller fritt
vivre (kost och logi) och möjligen någon avlöning de båda sista åren. Vidare
upplysningar meddelar herr Banmästare Johan Tysk,
adress: Wärings station, om skyndsam anmälan göres.
Carl
vid sin kamera
Carl var
noga med att föra journal över alla han fotograferade, men tyvärr skrevs dessa
journaler på ett sådant sätt att eftervärlden har svårt att tolka dem. Han
kunde t ex skriva Koverbodaflickorna, Saxtulina, Maria i Rya, Carl i Åtsjön
och liknande Han gjorde dock alla oss som vill forska i släktens historia den
stora tjänsten att fotografera många bergsmansfamiljer. Carl höll på med sitt
fotografarbete under tio år och 1875 sålde han sin ateljé för att i stället
helt ägna sig åt att bruka jorden.
Hans glasplåtar finns numera bevarade till en del på Lindesbergs
museum. Tyvärr har de genom tiden inte alltid hanterats så väl och en del är i
mycket dålig kondition. Carls sonson Alf Gustafsson från Västerås, själv en
mycket duktig fotograf, har gjort många repro-förstoringar av glasplåtarna. Dessa bilder är av mycket god kvalitet och
avbildar många gamla människor från Linde. En del av bilderna var tagna på
personer som var födda i slutet på 1700-talet. Carl fotograferade även gamla
byggnader och yrkesfolk. Han var en av Sveriges allra första fotografer på
landsbygden. Arne Gustafsson från Eksjö, även han sonson till Carl har lagt ned
ett stort arbete med att ta fram identiteten på de personer som finns på
bilderna. Så till glasplåtar och reproförstoringar
finns även ett kompendium med namn och födelseorter på ganska många av
personerna. Även detta ett otroligt välgjort arbete, som också finns på museet
i Lindesberg. Renskrivningen av detta kompendium har Helén Hedlundh Håkansson
gjort. Hela Carls historia som nedtecknats är alltså ett teamwork av hans
barnbarn och barnbarnsbarn.
Söndagen den
4 oktober 1998 var det vernissage på ett 80-tal av Carls bilder som Alf hade
gjort reproförstoringar av. Bilderna var försedda med namn, födelseort och
datum. Vernissagen fick fina recensioner i lokalpressen.
Förutom
arbetet som fotograf tror jag att Carl ägnade sig åt någon form av handel.
Bland annat kan man i ett brev från Carl till Johannes se, att han försökte
sälja en gris för Johannes räkning till ett så högt pris som möjligt. Grisen
skulle brodern sy in i ett lakan innan han skickade iväg den till kunden.
Priset var 6 Rs och eventuellt skulle Carl försöka så att det blev 6,25 Rs Lth. Lth står troligen för
viktenheten pund. Det var väldigt långt mellan breven under en fyra års period.
Han bodde ett tag i Nya Kopparberg och han var på en resa till Stockholm.
Carls
väg till att bli possessionat och bergsman på Gusselborg
Den 1
oktober 1869 köpte Carl Gusselborg i Gusselby. Se nedanstående dokument från
Lindes och Ramsberg Bergslags Häradsrätt.
GUSSELBORG
I GUSSELBY
Gusselborg
2023
Ungefär så
här står det i första dokumentet:
”Godvederligt
sedan Carl Holmgren, Ida och Anna Holmgren genom deras förmyndare J E Rundberg
enligt tvefallt bevittnat köpebrev den 1 oktober 1869
på offentlig auktion mot tjugotusen Rs Rmt köpt ett halft Krono Skatte Bergsmanshemman No 1 Ett fjärdedels
dito, No 2 Ett sextondels dito, No 3 Ett åttondels dito och No 4 Ett åttondels
dito. Bergsmanshemman No 4 Gusselby sam femton Sextiofjärdedels Krono Skatte
Bergsmanshemman, No 3 Gusselhyttan av Boriksenaren
Per Gustaf Sundström och därefter transporterat på Carl Gustafsson i Lindesberg
och detta jordafång är vordet genom ej mindre än
trenne uppbörd, nämligen den 12 januari, och den 28 april samt den 3 november
sistlidna år och med anslag på Rättens dörr och Kungörelse i Häradets Kyrkor
till känningsgivande utan att klander däremot anhängiggjorts, framlades Rättens
jämlikt första och fjärde Kapitlen Jorda Balken samt Kungl
Förordningen den 13 juni 1800 ska likt på berörda hemmansdelar av Krono Skatte
Natur meddela Carl Gustafsson laga fasta tomt å den av Krono Natur Häradsbevis,
som han alltså har att hos Konungens Befallningshavare lånet uppvisa för
erhållande av immission. Skolhuset i Lindesberg 12 januari
En krånglig
text kan tyckas.
I augusti
1869 höll Carl på med arbetet att komma igång att bruka jorden. Han hade haft
mellan tio och tolv personer till hjälpt i höstskörden och Carl var mycket
stressad för att klara av situationen. Det kostade honom tolv till femton
”dagpenningar” varje dag med alla dessa människor som behövdes i arbetet. I
augusti hade han kört in hundra lass hö. Resten stod på rot eller i hässjan,
och rågen höll på att mogna.
Carl hade bett
sin bror Johannes att se till att deras bror Gustaf åkte till Örebro för att
köpa oxar åt honom. Han hade så mycket att göra att han knappast skulle hinna
åka dit själv och dessutom förstod Gustaf sig mycket bättre på oxar än vad han
gjorde. Carl lämnade också noggranna instruktioner för den som kom till
Töreboda med oxarna, om hur han skulle ta sig till Gusselborg med dem och leja
skjuts för egen räkning. Men om det var en dräng som kom med oxarna skulle han
åka med oxarna. Vidare uppmanade han Johannes att han skulle köpa en häst och
kor om han kunde få dem för ett gott pris och om han var på någon auktion
skulle han ropa in några oxar, körredskap och annat lösöre, som han kunde
skicka på samma gång som oxarna. Johannes fick fria händer vad gällde priset,
därför att han kunde detta mycket bättre än Carl.
Han bad
Johannes om ursäkt för att han besvärade honom med allt detta och han hoppades
att han vid något tillfälle skulle kunna återgällda
honom.
I nästa
andetag ville Carl ha råd av Johannes om hur mycket fosforkalk han skulle köpa
för åtta till tio tunnland. Han ber också om råd om vilket utsäde av råg som
var bäst så att det inte blev ojämnt moget. Carl behövde också en dräng, men
drängen skulle kunna lite om lantbruk. De flesta drängar kunde för lite men
ville ha höga löner i alla fall.
Carl hade
inte hunnit få någon ordning på Gusselborg ännu, han kunde nätt och jämt ligga
där. Folket, som bodde i omnejden, var förtörnade på honom på grund av köpet av
Gusselborg. Därför hoppades han att hans bror Gustaf skulle kunna komma
tillsammans med oxarna, så att han fick någon att tala med. Det fanns ingen i
trakten omkring Gusselborg som han tyckte att han kunde anförtro sig till.
Carl var
dock glad åt att sexmannen (jag tror att han avsåg den blivande svärfadern
Anders Ersson i Aspa) bara hade gott att säga om hans köp av Gusselborg och han
hjälpte honom med många småsaker.
Carl bad
också, att den som kom med oxarna skulle ta med hans saker från Esbjörntorp.
Just denhär dagen, som Carl skrev till Johannes, var
Anders Ersson, Justina och Elisabeth hos honom över dagen och alla hälsade till
Carls familj och de önskade att Gustaf skulle komma med oxarna. Carl berättade
också att han mådde bra och att han fått affären med Gusselborg till ett
fördelaktigt pris, vilket var orsaken till att de kringboende var missnöjda
eftersom egendomen egentligen varit avsedd att styckas.
Den tredje
december 1869 gifte Carl sig med Elisabeth Andersdotter, hon var dotter till
sexmannen Anders Ersson och hans hustru Justina i Aspa. Det finns inget
berättat om bröllopet.
Carls
hustru, Elisabeth Andersdotter
Vackert
broderi på Elisabeths och Carls brudörngott.
Carl och Elisabeth
fick med tiden ett stort hushåll. På Gusselborg arbetade som mest 22 pigor, 11
drängar, 2 rättare, 2 barn utom äktenskapet, dock ej Carls. Under tiden som
barnen växte upp arbetade också två guvernanter där, mamsell Hanna Hildegard
Hörnström och mamsell Hedvig Josefina Spolander. Båda
var anställda på Gusselborg 1885.
Det finns en
del foto på hur Carl och Elisabeth hade inrett sitt vackra hem på Gusselborg.
Köksinteriör
från Gusselborg
Matsalen
på Gusselborg
Olgas
sovrum
Salongen
på Gusselborg, andra våningen
Salong
på Gusselborg
Salong
på Gusselborg
I början av
1870 håller Carl på att hjälpa Johannes att sälja fläskkött igen. Han är bjuden
8 Rd och det är inte det pris han ville ha. Men Carl
ger inte upp, han lovade försöka tills han kunde få det pris som Johannes
begärde.
Carl hade
slaktat en mager oxe. Han rådfrågade också Johannes om han kunde göra något åt
den ko, som han hade köpt av soldat Brolin i Thorbjörntorp som dräktig, men den
hade inte varit det. Han kände sig lurad. I varje fall hade han nu varit med
kon hos en tjur och Carl hoppades att det skulle ge ett bra resultat.
I slutet
1870 hade Carl det besvärligt på många olika sätt. Elisabeth var inte riktigt
frisk. Han behöver 4 800 Rd för att betala Brundberg och ber om hjälp med 3 000 av sina bröder.
Själv skulle han försöka låna 1 500 Rd och sedan
sälja spannmål för att få ihop pengarna.
Han höll på
att bygga om tröskverket och det var väldigt mycket arbete i samband med detta,
Carl verkade mycket bekymrad och nervös.
Mitt i allt
detta hade Carl blivit far till en liten flicka och Johan blev ombedd att vara
fadder åt henne. Den lilla flickan skulle heta Edith Elisabeth och kallas för
Edith. Carl berättade att hon var mycket liten men frisk och kry och att
Elisabeth mådde ganska bra efter födseln.
Carl fick
låna 2 000 av bröderna och nu undrade han hur han skulle klara av att
betala Brundberg. Fick han inte ihop tillräckligt med
pengar kunde han ställas inför rätta. Han uppmanade Johannes att ta kontakt med
en Johan i Jaraberg och säga till honom att han
skulle betala till Carl vad han är skyldig honom.
Det började
bli riktigt kritiskt med pengar för Carl. Han berättade för Johannes att han
hade blivit illa sedd hos bankerna och detta hade spritt sig också till Örebro.
Nu hade han fått ett nytt krav från fru Nehrman i Örebro att hon ville ha sina
5 000 Rd. Carl ämnade resa till Johannes
tillsammans med sin svärfar Anders för att tala med sina bröder om problemen.
Carl och
Elisabeth var på bröllop i Östanby. Gästerna bestod
till större delen av ”läsare” Carl tyckte detta var ett dystert bröllop för de
bara åt och däremellan var det böner. Det var inte ett bröllop som hade fest
och glädje enligt hans mening. Läsare var en religiös sekt.
I oktober
1871 hade Johannes hjälpt honom att skaffa en dräng vid namn Anders. Denne
skulle få en lön av 10 Rd kanske var det per månad.
Den 22 oktober åkte Carl själv till Jerle och mötte
honom. Han hade också anställt en dräng från trakten, som efter en vecka hade
kommit gråtande och velat sluta igen, därför att han hade fått arbete hos en
annan person som erbjöd honom dubbelt så mycket i lön som Carl. För att stanna
hade han begärt 40 Rd och drängen var bara sjutton år
gammal. Nu önskade Carl att Johannes skulle försöka hitta en ersättare. Han var
mycket nöjd med Anders och nu försökte de få tag på en dräng från Väring, som
Anders kände till.
Carl
försökte sälja grisar åt Johannes, men det hade kommit ett ombud från Skåne som
sålde grisar till ett mycket lägre pris än vad som var vanligt. Därför ämnade
han åka till Nya Kopparberg och försöka sälja grisarna där i stället.
Carl och
Elisabeth hade varit på bröllop på Lindes hotell hos nämndemannen i Gusselby
och hans fru Greta. De hade varit cirka hundra personer och det hade varit en
glad och trevlig fest.
Linde kyrka
och dess nya orgelverk hade invigts och sångarföreningen från Örebro hade varit
där. Det var ungefär tvåhundra personer närvarande vid invigningen.
Det var snö
och bra slädföre redan i mitten av november 1871.
Den 9 april
1873 fick Carl och Elisabeth en son. Han döptes till Carl Sixten och kallades
för Sixten. (Sixten blev sedermera min Morfar)
Den andra
januari 1875 fick Carl och Elisabeth ett meddelande om att Johannes hade blivit
svårt sjuk och att det inte var helt säkert att han skulle klara av sjukdomen
med livet i behåll. Då skrev Carl ett långt brev till familjen om att inte
misströsta. De skulle förlita sig på Gud och de skulle se till att Johannes
fick ordentlig läkarvård. De skulle anlita provinsialläkaren, som var skyldig
att följa med budet omgående. De skulle inte ge Johannes medikamenter, som
kunde skada honom. Och Carl citerade bibeln om hur den store Guden ställer
människan på svåra prov. Carl skulle åka till Örebro och då bo hos sergeant
Axel Åkerblad, och dit kunde de skicka bud om Johannes hälsotillstånd. Skulle
han bli ännu sämre kunde Carl åka från Örebro direkt till familjen i Väring.
Han uppmanade sin svägerska och barnen att inte misströsta, Johannes skulle
säkert bli återställd.
Elisabeth
mådde inte så bra, dock var hon inte sängliggande och de saknade en piga så
därför var det ganska svårt för dem att åka iväg. Återigen bad han familjen om
hjälp, den här gången med att skaffa en piga. Varför inte fråga Anna i
Ledgården, hon var både duktig och snäll mot barn. Det var sträng vinter och
mycket snö i Gusselby.
I mitten av
januari hade de på Gusselborg fått veta att Johannes var på bättringsvägen
genom Anders i Ledgården. Carl uppmanade släkten att skriva och bekräfta att så
var fallet. Han tyckte det var mycket påfrestande att inte vara helt säker på
hur Johannes mådde. Carl var mycket orolig för sin bror, som betydde väldigt
mycket för honom. Han hade mycket gärna velat åka ner till familjen. I februari
1875 hade de fortfarande inte haft något brev från Johannes så Carl och
Elisabeth var mycket oroliga för honom. Fortfarande kunde de inte resa till
Väring för de saknade en piga och vintern var mycket sträng, så därför fick
besöket vänta tills vidare.
Carl
berättade att det fanns en mängd vargar, som varit synliga under en hel veckas
tid nästan ända in på knuten till Gusselborg. Utomhustemperaturen var mellan
minus 42 och 43 grader, så det var en kall vinter år 1875. Carl och hela
familjen hade haft ont i bröstet, men de var återställda från detta.
Ett par
järnvägsföretag hade börjat bygga järnväg och de konkurrerade hårt med att
betala höga löner till folk och därför blev det hårt för både dem som brukade
jorden och dem som höll på i bergsbruket. Lönerna sköt i höjden. Carl processar
med järnvägsbolaget och det var ovisst när det blev klart. Han tyckte att det
var skojarbolag.
Den 6 april
1875 hade Carl och Elisabeth kommit hem från ett besök hos Johannes och resan
hem hade gått bra. Huset stod kvar och Sixten hade varit en snäll liten pojke.
Fortfarande hade de mycket snö. Det var också mycket vatten överallt så att
vägarna var ofarbara för både släde och vagn.
Kyrkoherde
Sundelius skulle komma på besök till Gusselborg från Linde och övernatta.
Kanske skulle han hålla husförhör med folket på Gusselborg. Kyrkoherden kom
från Aspa, där han sovit över natten före.
Carl lovade
också Johannes att han den kommande veckan skulle betala tillbaka de pengar han
var skyldig honom.
Den 1 juni
1875 födde Elisabeth en son, som döptes till Levin Julius. Det finns inget
omnämnt om denna händelse i något brev. Men förmodligen hade Carls familj varit
på besök på Gusselborg vid denna tid. De var åtminstone ditbjudna under
sommaren.
Vid juletid
1875 sålde Carl åter griskött åt Johannes. Han skulle få 9 kr pr
Även
kommande vinter blev mycket sträng med mycket snö och kyla. Slädföret var gott.
Vi är nu framme vid 1876. Carl var precis klar med tröskningsarbetet.
För första gången får vi läsa om att Carl håller på med bergsbruk.
Vattenbristen är svår och vatten behövdes till maskinerna. De flesta hade
stannat. Han berättade att han skulle börja med masugnen. Det skulle
förmodligen bli dålig förtjänst därför priset för tackjärnet som bara gav 3.25
per Centuir. Stångjärnet gav 10 - 11 kronor. Carl
uttryckte det som att troligen skulle bli kullerbyttor på området. Han menade
förmodligen att priset skulle falla mycket.
Genom
lurendrejeri av bankiren Cervin i Stockholm hade häradsskrivaren i Linde, som
hette C O Haggren kastat sig framför tåget på tredjedag jul och dött
omedelbart. Han hade förlorat 20 000 till 30 000 kronor på Cervin och
detta hade gjort honom nästan vansinnig. Ytterligare tråkigheter hade hänt när
deras goda vänner Johanssons i Linkvattnet dotter hade dött i barnsäng under
svåra plågor. Hon efterlämnade make och en son samt föräldrarna i stor sorg.
Elisabeths
Farmor Maria Larsdotter i Aspa var mycket klen vid den här tiden.
1876 höll
Carl på med ett stort byggprojekt på Gusselborg. Han sökte med ljus och lykta
efter billigast möjliga brädor för detta ändamål. Han tyckte det var väldigt
höga priser när han skulle betala 30 – 36 kronor per salft
för 3 tums x 9 tums plank och 11 – 13 kronor för 1 tums x 9 tums plank.
Historien berättar inte om han lyckades få ned priset något. Han bad Johannes
undersöka vad priset låg på i trakterna kring Väring.
Possessionaten
Carl Gustafsson
Carl klagade
också över att han hade haft väldigt mycket att göra i en process gentemot
järnvägsbolaget. Det hade varit en besvärlig procedur att gå igenom, men han
hade många bra tips år Johannes som också hade besvär med järnvägsbyggen på
sina marker. Carl berättade att han hade fått mellan sju och åtta tusen kronor
av Järnvägsbolaget.
Vidare hade
han åtalat snickaren Sven Gustaf Andersson, som i Hovrätten hade blivit dömd
att betala 220 kronor, Carl hade velat göra upp med honom i godo för 85 kronor.
Han var osäker på om snickaren skulle gå till Kungs med ärendet. Carls
egentliga fordran på Andersson var 105 kronor och resten var
rättegångskostnader.
Carl och
Elisabeth var bjudna på bröllop den 7 maj 1876, då stationsinspektören skulle
gifta sig. Bröllopet skulle hållas på Stora Hotellet i Örebro och både Carl och
Elisabeth hoppades på en trevlig fest. Det förekom ofta stora fester hos de
förnämare familjerna i Bergslagen. Carl och Elisabeth var trogna gäster och
höll även glada fester på Gusselborg.
Vid
julhelgerna brukade man sätta sig i slädarna för att åka och besöka grannarna.
Det bjöds på mat och dryck musik, roliga historier och kortspel, vilket höll på
till långt in på natten. När värdparet bjöd till bords blev det ett väldigt
krusande. Ingen ville börja gå till bords. Det hörde till traditionerna.
Kuskarna
fick dock sitta ute i 20-gradig kyla och vänta på sina herrskap.
Det var ett
rikt musikliv i bygden, och små band kom och musicerade vid olika fester.
Man köpte
viner av tyska och franska vinförsäljare, som regelbundet besökte bruken.
I Lindesberg
arrangerades dansaftnar på hotellet. En sådan afton motsvarade nästan en
idrottsprestation i våra dagar. Man dansade i skenande galopp diagonalt genom
balsalen, sprittand polkor fram- och baklänges, det
dansades forcerande valser och i pauserna läskade man sig med saft och
sockerlingon.
De äldre
delade på sig och gick till herrummet eller damrummet, där det fanns rikliga
bufféer uppdukade. Småpojkarna brukade smyga in i herrummet, där de insöp
manlighetens visdom.
Carls syster
Britta Stina hade en son, som var född utom äktenskapet. Han hette Johan August
Blomberg. Varför han bar efternamnet Blomberg framgår inte i prästböckerna,
däremot står det att han var oäkting. Kanske hette hans far Blomberg. Denne son
emigrerade till Amerika. När han reste tog han farväl av sin mamma med orden
”Jag kommer aldrig att återvända hem.” Han skickade en hälsning på ett vykort
till Carl från Chicago.
Carl började
nu intressera sig för järnhandeln. Priset på tackjärnet fortsatte att falla.
Därför kommer det inte att säljas och följden blev naturligtvis svåra tider för
folket som arbetade med denna näring. Carl befarade att många av arbetarna
skulle åka till Amerika i förhoppningen om att det väntade bättre tider där.
Gustaf hade
tänkt besöka Carl och Elisabeth i maj månad 1876 och Carl tyckte att övriga
familjen också skulle komma, så att de fick lite tid tillsammans för att kunna
prata om allt som kunde vara av intresse för dem alla.
Carl och
Elisabeth hade just haft besök av Anders och Justina, Elisabeths föräldrar, och
det hade varit mycket trevligt. Carl hade haft en skuld till dem på 11 000
kronor utom räntan och vid deras besök hade de berättat för Carl och Elisabeth
att de efterskänkte hela lånet. En börda hade de därmed lyfts från Carls axlar.
Han hade i ett nu blivit nästan helt skuldfri.
Carl bad
Johannes att hjälpa honom att ordna ett rum åt hans juridiska ombud, O
Westblad, som hjälpt honom vid alla rättegångar. Han var för övrigt
mästerskrivare på Nerikes och Wadsbo Sqvadroner. Det skulle vara ett rum i närheten av Axevalla,
som låg inom 1/8 mil från heden. Han ville att rummet skulle hyras hos hyggligt
bondfolk eller herrskapsfolk och rummet skulle utnyttjas under tre veckor.
Eventuellt skulle ombudets hustru också följa med. Om frun inte kunde följa med
ville Westblad också kunna köpa mat hos dem han skulle hyra rummet. Carl
intygade att Westblad var mycket beskedlig och snäll liksom hans fru, och han
lovade att ersätta Johannes för hans kostnader för uppdraget att skaffa rummet
liksom för besväret.
I början av
juli 1876 hade Carl och Elisabeth en fest med gäster från både Örebro och
Linde. Framförallt var det släkten på Elisabeths sida. Carl klagade på sin bror
för att ingen hade kommit från hans släkt och han var mycket besviken över
detta.
Carl hade
stora arbeten på gång och mycket att göra. Han höll på att lägga in en
vattenledning i ladugården och även mura grunden till en källare. Till detta
kom allt annat arbete som måste skötas på gården. Han ska också börja med
slåttern för att rädda det som går. Hettan har varit mycket stark den senaste
tiden. Carl har också anlitat en trädgårdsmästare, som skulle vara på
Gusselborg under fyra dagar.
Carls bror
Gustaf går i giftastankar och han skall gifta sig den 4 augusti1876 med
Margaretha Charlotta Bergman från Götene. Carl är inte helt säker på att han
och Elisabeth kommer att kunna åka till bröllopet.
Den 26 juni
1877 utökades barnaskaran för Elisabeth och Carl, då de fick en liten dotter,
som döptes till Signe Charlotta. Hon kallades för Signe.
Carls far
Gustaf Jansson dog den 14 november 1878 och Carl skrev flera brev i samband med
detta för att få reda på när begravningen skulle ske. Den 21 fick han äntligen
ett besked om begravningsdag. Då blev problemet om hur de skulle vara klädda.
Carl meddelade att Elisabeth skulle ta med sig både helt svarta kläder och
kläder med något vitt i. De skulle åka med tåget om söndagen den 24 november.
Svärföräldrarna i Aspa kunde tyvärr inte komma ifrån och åka med.
Ännu ett
barn föddes den 3 oktober 1879. Han fick namnen Folke Evald. Han kallades för
Folke och blev sedermera den son, som köpte Björneborg i Aspa och således kom
att föra Anders och Justinas gård vidare i släkten. Huset är numera sålt men
marken finns fortfarande i familjens ägo. Folkes barnbarn Sven-Åke och hans
familj äger fortfarande marken.
Ännu en son
såg världens ljus den 6 maj 1881 och han fick namnet Axel Waldemar. Hans
tilltalsnamn blev Axel.
Barnafödandet
tog hårt på Elisabeths krafter och hon hade inte mått bra på hela vintern som
följde. Hon skulle åka till Pola vid Laxå och dricka brunn. I samband med detta
skulle hon också besöka Johannes familj. Eventuellt skulle de minsta barnen
Folke och Signe få åka med för de var också väldigt klena. Lille Axel mådde
utmärkt var frisk och kry, glad och snäll.
Bergsbruket
drabbades hårt av att föret var dåligt på vägarna. Carl tyckte att väderleken
hade varit besynnerlig hela vintern. Detta, befarade Carl, skulle göra att
kommunen fick stora skulder. Priset på tackjärnet föll och det gick knappt att
sälja. Även spannmålspriserna föll. Det enda som verkade bra var priset på
gräsfrö. Carl behövde Timotejfrö och han bad Johannes undersöka vad priset var
hos honom för ett prima timotejfrö. I Linde låg priset på cirka sju kronor per
lb. Carl ville helst inte betala mer än 6 kronor. Han bad Johannes köpa in 5 –
Det kom ett
dödsbud till Gusselborg, Carls bror Anders dog den 5 januari 1883 någon
dödsorsak är ej känd. Han blev 52 år gammal. Anders begravdes den 19 januari,
men det är osäkert om någon från Gusselborg kom dit. Elisabeth och Axel mådde
inte så bra. Carl uttryckte en önskan om att han skulle få se sin bror ännu en
gång om än som död.
Johannes och
hans dotter Ellen var båda svårt sjuka i september 1885 och den 21 avled den
lilla dottern Ellen och den 23 avled också Johannes. Detta var ett hårt slag
för Carl och hans familj.
Ännu ett
barn föddes på Gusselborg. Det var Olga Elisabeth, som föddes den 14 februari
1886. Hon kallades Olga och hon blev den sist födde i barnaskaran.
|
|
|
|
|
Carl Sixten, äldste sonen |
Signe Charlotta, mellandotter |
Olga Elisabeth, yngsta barnet |
Carl och
Elisabeth drabbades av ännu ett dödsfall. Det var deras egen son Levin Julius
som dog den 11 april 1888. Detta var ett mycket hårt slag för dem. Att mista
ett barn är en ofattbar tragedi. Men livet måste gå vidare.
Vid
begravningar var förberedelserna mycket ceremoniella. Det gjordes utskick till
släkt och vänner där man inbjöd till begravningen. Både brev och kuvert hade
svarta ramar. När ett sådant brev anlände visste man på förhand att det var
tråkiga nyheter.
Man spände
vita lakan ombundna med svarta band framför fönstren. Möblerna kläddes över med
vitt tyg. Det hackade granriset var kådrikt och hade en sövande lukt. De
sörjande satt högtidligt uppradade längs väggarna och en dov tystnad rådde.
Sorgehuset bjöd på kaffe och stora saffranskringlor och rhenvin. Konfekt med
sorgflor bjöds omkring. Det var en verklig begravningsstämning.
Fortsatte
högtidligheten med en middag blev sinnesstämningen en annan. Den lågmälda tonen
kunde förbytas i ett högljutt livsbejakande. Man brukade berätta roliga minnen
om den döde och det kunde sluta som en glädjefest.
Den 15
december 1898 blev Carl delägare i Gusselhyttan, sedan han övertagit sin
svärfars, Anders Ersson i Aspa, åtta delar. Han var antecknad för tio dagars
drift av hyttan per år.
År 1884 var
nämndemannen Anders Persson stämmans ordförande. Han var Elisabeths morfar.
Därefter blev Anders Ersson delägare i Gusselhyttan.
Gusselhyttan
Gusselhyttan
var en masugn.
”Med masugn menas en
stor ugn för malmsmältning.Ibland användes ordet
hytta eller hyttbacke och då menades förutom ugnen anläggningen runt om kring.
Här fanns smedjan, kolhuset, slagghögar m.m. I
masugnen framställdes tackjärn. Mulltimmersmasugnen är en gammal typ som
användes av bergsmännen. Den hade en yttre timrad träkonstruktion. Den fylldes
med sand in till pipmuren, som byggdes av noggrant huggna stenar.
Bergsmännen hade fått
1000-
Slutprodukten i
hammarsmedjan var stångjärnet - det eftertraktade smidbara svenska järnet som
man kunde tillverka så mycket av. Tackjärnet hettades därför upp igen och
föroreningarna slogs ut. Det renade tackjärnet (smältan) slogs ihop och
formades till stänger.
Till masugnen behövdes
vattenkraft till bälgarna som blåste luft in i masugnen för att höja
temperaturen. Vattenhjulet drev hammaren i hammarsmedjan.
Därför låg dessa
anläggningar vid vattenfall, åtskilda eller på samma plats. Många ortnamn
vittnar om gångna tiders verksamhet, t.ex. namn där
hytta eller hammare ingår, t.ex. Gusselhyttan Att göra järn var en stor
process. Det krävdes mycket arbete innan man kunde börja och det gällde att
själva smältningen av malmen lyckades. Smältningen av malmen och kolet kallades
blåsning. Så här gjorde man: I en grop fylld med ved och malm rostas malmen.
När veden antänds försvinner föroreningar i malmen. Den blir också lättare att
krossa. Malmen krossas. Vid de små bergsmanshyttorna krossades malmen
för hand, oftast av småpojkar som slog sönder malmen till valnötstora
bitar med en hammare. Vid större hyttor bokades (krossades) malmen av
vattenhjulsdrivna hammare.
Från hyttbacken körs träkol i kärror upp till masugnskransen. Därefter fylldes
masugnen på med en blandning av malm, träkol och kalksten. Tträbälgar
blåser in luft i den nedre delen av masugnen. De drivs av vattenhjul och den
ena blåser ut luft medan den andra suger in. Genom lufttillförseln höjs
temperaturen och malmen smälter.
Slaggen (en förorening i malmen) tappades först ur. Därefter tappades järnet i
formar som kallades "galtsängar". Järnet stelnade till
"tackor", därav namnet tackjärn. Här fick också järntackorna sina
stämplar. Rummet eller platsen där järnet tappades kallas "råstun". Där kunde bergsmännen samlas och rådslå om
hyttans skötsel. När järnet svalnat knackades det i bitar över de svagare
partierna. Tackjärnet lagrades i respektive ägares tackjärnsbod.
Bergsmannen kunde pröva på att gjuta annat än tackjärn, t.ex. brunnslock, trapphällar, klocklod, gravkors m.m.. Sådant kallades
"stöpe". Så här beskriver Carl Larsson i By
hyttan:
Över
hyttan vilade en viss sträng och dyster stämning. Särskilt fram på hösten, då
nätterna blev mörka, lyste kranslågan och kastade sitt ljus upp mot en skyig
natthimmel, för varje koluppsättning sprutade ett regn av gnistor genom
takhålet. Nere på hyttbacken pyrde elden i rostgropen och bolmade röken, och i
det tjocka mörkret rörde sig bergsmännens bloss som glimmande skuggor. Var
tredje eller fjärde timme lyste hela hyttan som en snölykta av det framrinnande
tackjärnets intensiva ljus, utslagets blå och röda gnistor sprutade upp mot rådstutakets damm och spindelvävar, för några korta
ögonblick drifvande undan nattmörkret till hyttans
bortersta vrå. Bälgornas eviga suckar och de flamande lågorna som ständigt sjönko
och stego från kranstaket ledde tanken på helvetet.”
Tackjärn,
dock ej från Gusselhyttan
Gusselhyttans
järnstämpel
Gusselhyttans
bekanta järnstämpel har troligen tagits fram ur den från 1539 befintliga
”Lindes Bergslags äldsta mantals- och skattelängd” Man hade tagit
begynnelsebokstäverna i de två första orden och summan av siffrorna 1539 och ur
detta gjort stämpelbeteckningen.
”Slutprodukten i
hammarsmedjan var stångjärnet. I smedjan förädlades tackjärnet till smidbart
järn.
Tackjärnet hettades upp, "färskades", i en eldhärd uppförd mitt på
golvet i smedjan. I härden lades järnet på en kolbädd,
blästern sattes på och genom syret i blästerluften drevs kolet i järnet ur.
Efter 6-7 timmar var smältan färdig. Den lades på städet och slogs ut med den
vattendrivna hammaren till kakor som sedan med ett huggjärn delades i 6-8
bitar, smältstycken. Bitarna hölls varma i härden, utsmiddes eller
"räcktes" en efter en till stångjärn. Hammaren slog då ca 50 slag i
minuten. För att tillverka järn behövde bergsmannen skog. Från skogen fick man
ved som användes till gruvornas tillmakningseldar och
träkol till masugnen och hammarsmedjan. Järnframställningen krävde stora
mängder träkol. I Bergsmannens privilegier ingick att använda skogen till
järnproduktionen. Kolet fick inte säljas utan skulle användas i den egna
driften. I och med bergshanteringen hade skogen blivit mycket eftertraktad och
dessutom en bristvara. Sverige upplevde sin första energikris på 1600-talet.
Brukspatronerna ville köpa bergsmanshemman för att komma åt den eftertraktade
skogen. Det förbjöds enligt en kunglig bestämmelse från 1664. Myndigheten var
rädda att skogen skulle ta slut. Runt bruken och bergsmansbygder var skogarna
tidvis skövlade och i mycket dåligt skick. Transporter av kol från mer avlägsna
skogar var kostsamma. Dessutom skakades kolet och förlorade i kvalitet om det
fraktades för långa vägar.
Det var ett hårt arbete att tillverka
träkol. Ofta var det ett jobb för "dagakarlar" och drängar. Kolveden
höggs på våren och fick torka under sommaren. Under hösten byggdes kolmilan
upp. Bergsmannens vanligaste mila var fram till 1800-talet "liggmilan".
Den har förmodligen använts sedan tidig medeltid. I milan förvandlades veden
under upphettning till kol. Milan täcktes granris och en sand och jordblandning
som kallas "stybb". Stybben hindrade syret att komma in, då skulle
veden brinna upp. Kolarens viktigaste uppgift var att dygnet om vakta milan, så att den inte började brinna. Om kolveden var
fuktig hände det att milan "slog" - det bildades gas inne i milan som
exploderade. Stybben som milan var täckt med kastades av. Var kolaren då inte
tillräckligt snabb med att kasta på ny stybb och täta hålet, så hände det att
hela milan brann upp. När milan kolat färdigt skulle den rivas. Utrivningen av
milan var ett sotigt och mödosamt arbete. Även här fanns det risk att kolet
skulle brinna upp. Glödande kolbitar kunde få det utrivna kolet att antändas.
På vinterföre fraktades träkolet i stora hästdragna slädar till masugnen eller
stångjärnssmedjan.”
Gusselhyttan
var 1936 den enda hytta som var igång i vårt land. Den brukades 1539 av fjorton
bergsmän. 1541 var den mest betydande hyttan i Lides bergslag. Den omnämnes
också 1609 och 1684, då den också brukades av 14 bergsmän. Gusselhyttan byggdes
om till masugn 1840 och byggdes ut ännu mera åren 1855, 1872, 1880 och 1895.
Man tog vatten från Dunderboda sjö.
Carl
hemma på Gusselborg
På den här
tiden fanns det inte några äldreboenden, som tog hand om de gamla människorna.
När man blev gammal och inte kunde klara sig längre var det ofta något av
barnen som tog hand om sina föräldrar. Eftersom Elisabeth var enda barnet tog
hon hand om sin far, Anders Eriksson, 1899, då han fick amputerat båda sina
ben. Fadern tog denna tragedi med jämnmod. Han dog på Gusselborg onsdagen den
27 juli 1904. Han blev nästan 77 år gammal. Han begravdes den 2 augusti i
Lindesberg. Elisabeths mor Justina Eriksson dog, också hon på Gusselborg, den
14 maj 1908. Begravningen ägde rum i Lindesberg den 22 maj. Hon blev 82 år
gammal.
Anders Eriksson Justina
Eriksson
Nedanstående
tillkännagivanden om dödsfall har jag fått från Chris Falteisek i Prescott, WI
i USA, som jag har kontakt med i släktforskningsfrågor. Vi har utbytt en del
material med varandra och då fick jag dessa brev om dödsfall från hemlandet
Sverige. Chris är en avlägsen släkting på Anders Erssons sida. Vi är ”5:e
kusiner”, så det är många generationer bakåt i tiden innan vi strålar samman.
Det gick bra
för alla Carls och Elisabeths barn med undantag av Sixten, som det gick sämre
för. Det började bra med giftermålet med Ruth, som han fick fem barn
tillsammans med. Lilla Carin dog då hon var endast halvåret av
lunginflammation.
Min mamma Wera berättade om en liten episod, som etsat sig fast i
hennes minne. Hon var fem år gammal och tillsammans med övriga familjen var hon
bjuden på middag på Gusselborg. Detta skedde sedan Sixten och Ruth hade fått en
sämre ekonomi. De bjöds på fisk och Ruth hade lagt fiskben på tallrikskanten.
Då sa Carl till henne, att hon skulle äta benen också. Det var minsann mat det
med. Förmodligen en pik till Sixten och Ruth för att de hade en besvärlig
ekonomi och hade visat att de inte kunde sköta sina pengar.
Ruth dog i
barnsäng den 3 mars 1916. Majken föddes den 28 februari alldeles för tidigt.
Plötsligt stod Sixten ensam med fyra barn. Han hade inga möjligheter att ta
hand om lilla Majken. Hon togs omhand av farföräldrarna och fastrarna Signe och
Olga. Vid denna tid hade Carl börjat lida av en demenssjukdom. När Sixten gifte
om sig ville han att Majken skulle flytta hem till honom, vilket hon också
gjorde, Men gamle Carl fann sig inte i detta. Han slog näven i bordet och sa
att ”flicka ska hem” och så blev det. Sixtens två mindre barn, Wera och Thore älskade att få traska från Snuggan, där de
bodde, till Gusselborg. De brukade få sova över hos Farmor och Farfar och på
morgonen fick de varm choklad och bullar på sängen.
Guldbröllopsparet
Elisabeth och Carl Gustafsson den 3 december 1919
Carl
och Elisabeth på Gusselborg med alla sina barn och barnbarn.
Av denna
levnadsbeskrivning kan man lugnt säga att Carl och Elisabeth var ett strävsamt
par som arbetade sig uppåt hela tiden och med hjälp av familjen. De var mycket
krävande mot sina anställda. Men de krävde säkert lika mycket av sig själva.
Carl led under sina sista år av en demenssjukdom och kunde inte själv sköta
sina affärer. Han hade en tillförordnad förmyndare, stadskassören C Gustaf
Andersson från Lindesberg.
Carl och
Elisabeth hann precis vara gifta i 50 år och de firade sitt guldbröllop den 3
december 1919.
Elisabeth
dog den 27 december 1919 och Carl levde till den 10 februari 1920. Därmed
sattes det punkt för händelserikt livsöde.
Predikstolen
i Lindesberg kyrka
Bibeln,
som ligger på altarstolen i Lindesbergs kyrka, en gåva från Carls och
Elisabeths barn och barnbarn på Guldbröllopsdagen
Källor:
Carls brev
till Johannes har jag fått i kopior från Johannes barnbarn Börje Bohlin
De flesta
gamla fotografierna från Alf Gustafsson
Muntlig
information genom Arne Gustafsson och min mor Wera
Hedlundh
Bergsmän och
Borgare av David Blomberg
Bergsmansläkter
av Anders O:son Östby
Internet när
det gäller Järnvägen Göteborg Stockholm, 2007-10-25
Internet när
det gäller fotografins barndom, 2007-10-25
Internet när
det gäller järntillverkning och hytter, 2007-10-30
Kyrkoböckerna
från Berg, Väring och Linde landsbygd
